Men jag måste ventilera nånstans så varför inte "vika ut" sig på nätet....
Jag fattar inte hur folk, familjer och par får dygnet att gå ihop.
Jag är hemma på dagarna, när Stefan kommer hem tar jag ut hundarna utan Mackan eller åker till klubben och tränar ett par timmar där. Jag kanske i runda slängar lägger ner 10-12 timmar i veckan ensam med hundarna och tränar. Tiden med hundarna är tiden som jag är barnfri, jag är aldrig ute med mina tjejpolare, går på krogen eller är med i nån syjunta-förening.
Stefan är sen oxå iväg och träffar sina kompisar. Väldigt ofta på helgerna. Alltid på kvällar och oftast sent (även in på natt-timmarna). Jag vill att han ska träffa sina kompisar men tycker att det är tråkigt att vi då inte får några direkta helgkvällar får oss själva. Men jag kan samtidigt inte kräva att han ska vara hemma för när ska han då träffa sina kompisar?
Kan man inte ha varsitt intresse som par och ha barn? Spricker hela schemat då och hör det till att leva i ett andra världskrig med konflikter hängandes i luften?
För jag orkar fan inte... Jag är ju heller inte typen som kämpar för saker efter de två tidigare idioterna i mitt liv så vissa dagar känner jag bara för att ge upp...
Men jag vill ju inte det, där är min egen konflikt. Det är inte min grej att kämpa och nu helt plötlsligt är det vad jag vill göra. Men jag vet inte riktigt hur?!
Hur kan barnfamiljer hinna med att skjutsa sina barn på aktiviteter samtidigt som de har ett eget liv oxå? Hur fan gör dom, är deras dygn längre? Kan de vara på flera ställen samtidigt?
Hyr de in dubbelgångare? Jag fattar helt ärligt inte, men jag vill gärna lära mig...
För tillfället har jag bestämt mig för att inte bry mig.... Vill Stefan vara ute så får han vara det, jag tänker inte säga bu eller bä om det. Om jag ska iväg med hundarna tänker jag åka, om Stefan ska iväg samtidigt får Mackan följa med mig till klubben. Vi får väl se hur länge någon av oss orkar... Jag är nära ett brejk-down redan nu...
Vi har en fin fasad utåt, men under ytan... Där, nu sa jag det...
Vi har en bra dag och tre med tjafs om skitsaker. Oftast för att Stefan tycker jag har en otrevlig attityd, är negativ eller inte är tillräcklig trevlig och baby-doll gullig...
Wake up honey, sen när är jag baby-doll gullig? Har jag någonsin varit det?
Och ja, jag är kort i tonen och har inget tålamod eftersom det är skit mellan oss just nu så jag har ingen ork. Den energin jag har att vara glad lägger jag på Marcus. Sen pressar jag ut det sista under träningspassen med hundarna och efter det är förrådet tomt. Då gråter man sig till sämns, rygg mot rygg och "laddar" batterierna under natten för att börja om på ny kula dagen efter.
Nej, återuppta kontakten med min psykolog kanske vore något?
Vi skulle kunna ha det så jävla bra, jag vet bara inte hur... Jag komme rinte ens ihåg när vi hade det riktigt bra längre...
Stefan och jag brukar prata om när vi träffades och vad det var vi föll för, vad vi kommer ihåg att vi gjorde och sånna saker. Han brukar nämna sättet jag var på, hur jag förde mig, klädde mig och min attityd. Men helt ärligt, lets face it: Porrfrugan är död... Lack-kläderna sålda och attityden spolad... Vad är det kvar då?
Saker är ju helt annorlunda idag, jag är mamma (lika chockad varje gång jag säger det högt!). Jag har vuxit upp på ett sätt som jag inte trodde att jag någonsin skulle göra. Jag har vuxit ifån saker som jag tidigare tyckte var superskoj och helt ok. Jag saknar att vara på Anchor, visst. Men det är inget jag gråter över. För jag har gått vidare. Jag låter kanske skit-tråkig men då får jag göra det. Jag blev inte mamma för att ha barnvakt och hänga på krogen. Samma sak som jag inte skaffade hundar för att de skulle vara understimulerade och sitta ensamma hemma.
Hur växer man samman i ett förhållande? Hur håller man sig parallellt med varandra även om man inte är identiska?
Jag fattar det verkligen inte och jag är grymt impad över de som lyckas!
För att avslöja några roliga nyheter var jag och hundarna uppe på klubben med Gun idag. Jag och Enita gick vårt första lydnaspass. Det var som om hon aldrig gjort något annat. Sen byggde jag och Gun en hoppbana och även den sprang hon (inte hela men bitvis) utan några tecken på att hon är veteran. Det som håller henne tillbaka är att jag behöver bli duktigare och säkrare på vad jag håller på med. Sen jäklar ska vi tävla lydnad!
Så det var lite roligt i denna långa negativa blogg iallafall....
Natti
23.33
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag är ju den sista att ge råd.. eftersom jag inte fick det att funka, då hade vi varken barn eller hund.
Men så här i efterhand kan jag se massor med saker som hade underlättat om jag bara fattat det då.
Det jag vet är att man måste Prata om saker.. hur det känns och varför.
Och lätta lite på hur man tycker att det ska va eller trodde att det skulle bli... för det blir aldrig som man tänkt. Men det kan fan bli jävligt bra ändå.
Me love you.. Puss
Jag tror att man tror att alla andra har såna bra superförhållanden fast att det inte är så.
I alla förhållanden nöter man på, tjafsar och bråkar. Det är först när det är mer sånt än bra som det börjar gå illa.
MEN det går att fixa, om båda vill så kan man. Jag skulle absolut rekomendera att gå på parterapi,familjerådgivning eller vad det nu heter. De får en att se annorlunda på saker och ting och kan ge superbra råd. En liten väckarklocka kanske för att se hur det verkligen är?
En annan sak är att göra upp ett schema. Det låter kanske supertrist men det kan funka.
Ordna Barn tid, hundtid, Egen tid och Vi tid mm
En kväll i veckan där du och gubben kan vara helt ensamma och göra något tillsammns, gå ut och ät, laga mat tillsammans, gå på bio, gå en promenad - ja vad som helst.
Det viktigaste i ett förhållande är att man fortfarande är tillsammans och inte bara lever sida vid sida.
Men det är svårt och man måste jobba på det varje dag för att få det att funka.
Det konstiga är just DET du beskriver, hur du nästan skäms för att erkänna - att det är dåligt under ytan. DET ÄR FLER som har det precis så där, men som inte erkänner, vilket i sin tur gjort att vi tror att normen är ett perfekt förhållande. (Många har det trassligt innan för väggarna) Förhållanden kräver ständig planering, utveckling, och mycket prat med varandra, samt erkännande att saker går att fixa till det bättre - för att få dem att fungera!! ... Lycka till!!
Ps. du har i alla fall insett problemet, innan det blev för stort och inte går att reparera :)
jag har en ny blogg darling..
så du vet... Puss och tack för ikväll...
http://robinsyster.bloggagratis.se/
Varför anonym?
Förr eller senare så kommer det att rulla på automatiskt med allt.. De säger ju att första året då man fått barn så är det en väldigt hög procent som separerar just för att det blir sån förändring. Men det e bara att försöka göra så som Lindaha skrev..
Fixa ett schema typ..
*Du o Stefan någon grej en gång i veckan.
*Du o Stefan på varsitt håll med egna intressen
Också slutligen så gör ni nåt som en hel familj..va ni nu tycker e kul. Hehe.
Funkar för oss, fast vi innte har nå direkt schema. :-) O då funkar det nog för alla!
Kram på´rej iaf. ;-)
1. Dax för Stefan att växa upp och inse att han är farsa.
Det betyder att man inte alltid kan springa ut på helgerna!
2. Bara för att du har blivit mamma så har du "vuxit" upp?
Så du påstår att du inte är samma person som tidigare?
Måste vara värsta bullshiten jag har hört på länge..
Den ligger och bubblar under ytan men du kväver dig själv för att vara så "uppvuxen" och "mogen".
För helvete människa, märks att jag har varit borta för länge och måste ta ner dig på jorden igen som på den gamla tiden.
Du är den du är... Så enkelt är det!
hahaha.. tycker fan det var upplyftande att läsa Clabbes kommentar...
jaja jag vet...jag ska vara på din sida, säger du alltid! älskar dig fast du är lite koko.. ;-)
PUSS
Clabbe: Så med annat ord måste jag med till Birka då... För med ditt fullproppade liv hinner du väl inte ses någon annan dag?
Och ja, du är borta alldeles för länge, saknar dig kompis!
Izza: Jag är oemotståndlig! I know, you know it! Moahahaha
Håller med Clabbe. Är man förälder kanske man inte kan träffa kompisarna varje helg. Å vara ute på krogen varje helg kan ju verkligen inte vara ett alternativ.. Klart man ska fortsätta träffa sina vänner men både föräldern och vännerna lär ju inse att livet förändras när man skaffar barn.
Man lär väl kunna umgås med sina vänner fast man har barnet med sig. Vänner kan komma och hälsa på fast barnet är hemma. Det är fullt möjligt :)
Att hålla kontakten/umgås med sina vänner fast man blivit förälder måste ju inte nödvändigtvis innebära att alkohol ska vara inblandat.
Fast allt det här vet du ju redan. Hang in there :) Kraaaam
PS. Så jävla synd att de där skålarna inte fanns på dollarstore i gävle. uhuuuu. DS.
stefan har vuxit up och han inser att han e pappa!och han är inte ute på krogen varje helg det kan jag intyga! 2 gånger på typ ett år är väl knappast att ränna på krogen hoppas jag! han är heller inte med sina kompisar så mycket som bloggen beskriver han hinner knappt umgås med dom! tyvär tycker jag! för jag gillar stefan kraftigt! ville bara att ni skulle höra det från fler håll en bara från frida! så det så!
Och för det andra handlar det inte om två gånger på ett år. Eller resonerar herr/dam Anonym oxå så att så länge man inte är på krogen räknas det inte som att dricka? För man kan bli full utanför krogen oxå...
Skicka en kommentar