Tilblaka till vardagen

Ja, Enita har varit magsjuk. Eller vad man ska kalla det. I 6 dygn höll det på. Fattar inte hur man kan skita när man inte får någon mat liksom? Ett dygn helt utan mat och sen blev det morots pure och risavkok. Sista dagarna fick hon ris oxå. Tabletterna som Gun hade hemma gjorde verkligen susen. Och det var nog tur att hon fick dom för dagen efter hon blivit helt ok och ätit vanliga portioner med mat igen delade hon och Dino på en skål med Gott o blandat. Dino blev lite risig medans Enitas mage inte reagerade alls. Jag tror att det var tabletterna som hjälpte till där, dom hade väl antagligen inte gått ur kroppen ordentligt... Tack för det!
Så var vi in och rötgade henne i måndags... Lungorna ser bra ut. Inga synpunkter alls. Men hennes knölar är det värre med. Veterinären tror (inga prover är gjorda) att den lilla knölen är en tumör. Och hans gissning är att även den stora är det men inte hela.
Det kan ha varit så att den var en liten tumör från början som blev iriiterad när de opererade henne sist och öppnade henne precis över den. Sen har den vuxit och han tror att den har vuxit med vävnad och vätska. Så alltså är inte hela knölen en tumör. Men det spelar ingen roll vad det är i mina ögon, bort ska dom! Så just nu har hon en tid för operation den 2 december....
Och som om inte det skulle vara nog har gumman drabbats av inkontinens. Igår kissade hon på sig igen så det har nu hänt vid 4 tillfällen. Men tabletterna som man ger är samma som jag får utskrivet vid förkylning så det var ju ett lättlöst problem...

Nu hoppas jag att det inte dyker upp något mer för då sliter jag fan mitt hår... Fattar inte hur det kan drabba en hund liksom... Så orättvist, rent logiskt sett borde ju Dino ha fårr nånting av allt liksom, lite jämvikt emellan dom... Å andra sidan är det nog tur att han itne har fått något... Han är ju Europas största vekling så han skulle ju pipa och gnälla konstant vid minsta lilla grej...
Nej, jobb snart... Dags att packa middag o så...

Vi ses!

Just nu är det ganska lugnt på hundfronten... Lugnt i den bemärkelse att jag inte varit på klubben på ett tag. Jag tränar lydnad med Enita nere på IP och har lagt ett par spår sista tiden. Allt går bra och jag kan inte se några större orosmoln. Vad jag däremot oroar mig om är hennes tid för röntgen på måndag. Inte tiden utan vad det visar... Jag hoppas verkligen hon är ok. Annars vette fan vad jag gör... Hon har inte ont i sin knöl vad jag kan utläsa men det känns tråkigt bara hela grejjen... Hennes öra bråkar igen så nu håller vi på med rengöring, igen...
Nu ska jag gå och ta fram kläder till sonen och sen ska vi ut och leka med hundarna efter han har åtit mellis... Tror dom skulle må bra av en lekdag och idag är tråkväder så då får man ha roligt istället.... Ha det bäst!

Hundar överallt!

Kommer precis in från prommisen... Hundarna har redan somnat...
Enita, Dino, Wappe, Tarras, Jum Jum och Myran har farit runt som skållade troll på prommisen och lekt järnet! Skitkul att se alla ihop...
Så nu ska vi göra detta till en återkommande vana. De behöver träningen att gå på prommis hela gänget... För med koppel på alla var det lite knöligare... Dom ska ju helst gå i klunga med kopplena intrasslade i en enda stor knut... Gah!

Haha, roligt var det iallafall.... Ska ta med kameran nästa gång...

Eftersom det från och emd idag går att länka från Wozillas till mig tänka jag att det kanske är dags att ha en liten presentation igen... Så ni slipper gå tillbaka en sisådär 270 inlägg eller nått....

Frida heter jag, är 26 år och bor i Bålsta. Jag är sambo med Stefan och tillsammans har vi lilla Marcus född januari 2008. I hushållet har vi även ca 50 fiskar och två vovvar.

Dino (Diamond Zamecke Nadvorí) är den lilla av dom. Han är en Praszky Krysarik född april 2006. Han är en import från Tjeckien och han kom till Sverige vid 9 veckors ålder. Jag fick hem honom till mig när han var 8 månader....
Med honom tränar jag agility på nybörjarnivå då jag aldrig gjort det tidigare och inte han heller.

Den stora är Enita (Wozillas Enita). En schäfer tik född 2000. Med henne tränar jag idag lydnad och spår. Vi har startat en gång. Då i BHBK´s klubbmästerskap i brukslydnad. Vi placerade oss tvåa. Jag är såååå stolt över oss båda! Tack Gun och Sören för all hjälp och träning! Ni är underbara båda två..

Jag jobbar 70 % som personlig assistent här i Bålsta och trivs kalas bra. Att bara jobba kväll passar oss perfekt då Marcus är för liten för dagis o så än...

På fritiden är jag med kompisar, på långpromenader eller på hundklubben.

Från början var detta min blogg och skrev om allt. Idag är det mera hundarnas blogg och det mesta är med dom i fokus....

Ha det toppen!

Tänkte åka till klubben idag och träna med Gun. Men nej, det sprack då min fjärrkontroll till bilen gett upp. Så jag kan inte stänga av larmet. Men det löser sig ändå.
Jag ska ut och gå med Maria och Lotta ikväll och alla hundarna (M har två BC, Wappe och Tarras och L har med sig schäfern Jum Jum och rottisen Myran) så dom får leka ordentligt.
Innan det hinner jag trärna lydnad med Enita. La ett spår igår som gick sjukt bra. Hon är så duktig min fina vovve. Är så stolt.

Det är ganska roligt ändå att jag alltid haft en önskan att ha en schäfer från Sören och Guns uppfödning och nu har jag det. Fast hon inte var valp när hon kom men det spelar verkligen ingen roll. Jag kan lära mig så mycket av henne...
Ska ringa och boka tid för röntgen ikväll. Kom på att jag aldrig bokade någn tid, kan ju vara bra att ha.... Håll tummarna nu alla för att hon är ok. Vill inte förlora henne....

Möte på klubben igår... Intressant. Mycket prat... Hoppas det går igenom allting. Vi har två personer som går på sina knän och så ska det verkligen inte vara. Jag hoppas nu att fler slutar upp bakom dom så vi kan fortsätta ha underbara tävlingar och synas som klubb.
Jag tänker iallafall dra mitt strå till stacken. Tycker allt detta är skitkul....
Det mest intressanta var hon få vi var på mötet. Var är alla?
Jaja, shit happens...

Nu ska vovvarna äta lite och om en dryg timme ska jag ut o knalla med Lotta och småvovvarna. Tindra ska få träffa mina charmtroll för första gången.

100-åriga gubbar behöver tydligen oxå få komma till ibland...

Ja, så är det nog... Det fick iallafall jag och Sandra erfara när vi var ute och gick häromdagen... Jag hade hundarna lösa och kom nerför centrumbacken. Det kommer ett par gående uppför backen, alltså emot oss då vi är på väg nerför. Jag kallar in hundarna och säger "här" vilket innebär att de går på min sida, max en meter från mitt lår.
Jag hålle rmig på vänsterkanten och Sandra går bredvid mig. Frugan som vi möter byter sida och går över till sin vänster medan gubben går kvar och har fäst blicken på att han inte tänker flytta på sig. Fine, då ska vi tydligen frontalkrocka....
En meter ifrån mig byter han sida och gormar att det är högertrafik i sverige. "Ja, om man kör bil" svarar jag... Då muttrar han att jag var den största idioten någonsin.
1) Den dagen jag är närmare graven än något annat hoppas jag att jag kommit ifrån att vara en gnällig personlighet och har lite mognad i kroppen istället.
2) I sverige har fordon högertrafik och fotgängare går EMOT trafiken (alltså vänstertrafik) och för att vara på säkra sidan kollade jag det en gång extra imorse och det stämmer.
Man kan gå på högersida på engång väg men vänster rekommenderas för enkelhetens skull.
Och jag går alltid till vänster för att jag inte vill möta annat hundfolk med hundarna i mitten. Det underlättar ju för alla.

Haha, det påminner mig om nöten på västerängen som kom med sin mindre trevliga rottis-blandning mot mig och höll sig på sin högra sida. Jag gick som vanligt på min vänstra och en krock var i sikte. Visst, jag hade kunnat flytta på mig men att möta hennes tokiga hund med mina hundar i mitten var vekrligen inget jag såg fram emot. Så jag höll mig kvar på min vänstra sida och hoppades att hon skulle se det logiska i att flytta på sig... Men ikke!
Så det slutade med att hon gick ut i slänten och ner i diket med sin tokiga vovve bara för att inte vara den som gav sig... Och hennes hund skällde som en skogstokig och det hela slutade med att den drog omkull henne i diket... Som tur var höll hon tag annars vette fan vad som hänt....
Och där låg hon muttrandes och morrandes med en hund som morrade lika mycket den...
Och jag gick vidare lugnt och fint och med ett leende på läpparna som sa "dumbo" kort o gott....

Morgonpigg? Javisst

Normalt sett brukar jag vakna av att Mackan vaknat och ligger och pratar inne hos sig...
Men imorse när jag vaknade tog det typ en millisekund för att lista ut att det verkligen inte var Mackan som lät...
Nej, det var Enita som stod och hulkade i hallen... Och då menar jag hulka... Jisses vad hundar kan låta egentligen... Helt sjukt...
Jag är glad att hon var i hallen iallafall.. Och inte i soffan eller på någon matta nånstans...
Gumman lilla, inte kul att må illa....

Imorgon är det agility-möte på klubben... Det måste man ju närvara på självklart....

Min andra blogg är tillbaka igen... Vet inte vad jag fick för ryck egentligen....

Jaha, ny dag, ny erfarenhet, nya tankar...
Aldrig mer... Det är allt jag har att säga om det....

Anyway... Tävlingen den 2.a november har jag beslutat att skjuta på till våren. Enita behöver en redig hälsokontroll innan något annat ska göras... Röntga lungor, analysera juverknöl osv... Så det känns inte som att motivering till tävling är det jag tänker prioritera nu...
Dino är en tjockis! Han har aldrig varit så rund som han är nu... Inte bra! (Måste brås på mig, haha)

Jag och Sandra börjar vårt nya liv idag... Inget socker, ingen läsk, inget skit... Marsch-promenader dagligen... Vi började med det redan igår iofs... Efter 3 påsar godis, 1 liter glass och sex paket kakor och till dessert lite fiskgratäng... Fy fan att jag ens lever idag är ett under... Vi klev inte upp ur soffan mellan halv tio och arton för mer än att byta film i dvd-spelaren...
Men fan vad det gjorde nytta tror jag...

Imorgon kommer mor hem, hon har varit i staterna och arbetat en vecka... Eller underhållit kunder är det egentligen, massa middagar och drinkar... Gud så jobbigt... Haha....
Så dom lär väl komma hit på söndag misstänker jag och säga hej, eller skulle vi dit på middag eller hur var det? Hm, kanske värt att kolla upp....

La ett spår med Enita igår iallafall mitt i allt... (Jag var ju fan uppe ur soffan då iallafall)... Det gick kalas och hon skötte sig exemplariskt... Sandra stod en bit bort med Dino och mobilen stadigt mot örat i vanlig ordning... Haha, tänk om den skulle gå sönder! Då skulle hon nog få andnöd...

Nej, äta lite kanske...

Det är märkligt hur vissa personer etsar fast i ens hjärta. Och stannar där.
Inte något mer än så, de sitter där och man tänker på dom ibland, de roliga minnen som finns och så... Fick ett sms från en sådan person igår.
En person som har hjälpt mig så sjukt mycket att hitta mig själv när jag var vilsen... Jag tror inte ens han är medveten om det själv... En person som lärt mig att tänka... före... Inte för att det är något som är proffs på än idag men jag gör det iallafall ibland...
Jag tror om omständigheterna hade varit annorlunda att vi hade varit sjukt bra kompisar idag som hade haft sjukt kul ihop. Så som jag och Clabbe har det... Inte konstigt, bara roligt. Med bra minnen... Jag tänker på dig iallafall, kommer alltid göra. Och jag hoppas att du en dag kommer finna det du söker i livet. Och nu menar jag utan motor...
Jag hoppas du är verkligt lycklig. Ta hand om dig! /F

Pappa utan son

Hittade en blogg-länk på Clabbes sida som jag inte läst tidigare. Klickade dit för att kolla. Ni som har tid, läs den... Men ta bort allt ömtåligt innan som ni har runt er. Risken finns att ni drämmer det i väggen annars....

Hur kan en mamma tillåtas ha en sådan makt i detta land? Är man inte två om att skapa barn? Om man inte är gift måste man ju skriva under delad vårdnad, fadersintyg hos socialtjänsten. Borde det inte oxå betyda att man är två om barnet? Inte att mamman har rätt att domdera och styra hur hon vill när inte föräldrarna är tillsammans längre...
Hur kan man som mamma utsätta sitt barn för det?
Om jag och Stefan skulle gå skilda vägar skulle han ju inte vara mindre pappa för det. Man är ju vuxna människor och måste lösa det för barnets bästa. Jag föraktar människor som utsätter sina barn för sånt... Och jag borde veta... Har ju varit tillsammans med ett sånt kräk som hade vigt sitt liv åt att smutskasta mamman trots att han var banditen i dramat. Som tur var såg rätten igenom hans spel och lät honom inte få sin vilja igenom. TYVÄRR såg de inte hur allvarligt det var utan låter honom fortfarande träffa sina barn som nu går hos psykolog för att orka med vardagen... Och de är långt ifrån tonåringar....
Kanske är det oxå därför jag har så svårt med att man använder barnen som slagtrå, jag har levt i ett sånt förhållande. Som tur är fick inte vi några barn (ville iofs inte ha det heller)...
Jag är själv ett skilsmässobarn. Min mamma och pappa ska verkligen inte bo under samma tak. Vilket jag kan förstå då jag är en kopia av min far och jag är inte enkel att leva med heller (Nobel-priset till Stefan som pallar). Men mina föräldrar har alltid satt oss först. Dom har aldrig sagt ett ont ord om den andra till oss oavsett hur oense de har varit. De har firat jul ihop (hemma hos mamma, med mammas nya man) för vår skull och aldrig har det känts konstigt. Jag tycker mina föräldrar har skött situationen så korrekt man bara kan och jag är stolt över dom som fixade det. För det kan inte ha varit enkelt alla gånger. Men tack vare dom är jag ett lyckligt skilsmässobarn! Det tycker jag alla barn med skilda föräldrar har rätt att vara...

Jag håller vekrligen tummarna för dig Pappa utan son, och hoppas att du får det stöd du behöver av vänner och jurister. Orka kämpa... Lycka till

Hade en kommentar i Mackans blogg imorse.. Tänkte lite över det hur olika vi alla är...
Jag är väldigt kinkig med vem jag lämnar Mackan till. Men jag anser att jag måste lära mig att kunna lämna bort honom. Jag kanske har fördomar, men jag tror att mammor som aldrig lämnar bort sina barn, och speciellt sina söner blir som min svärmor. Och det är ju så jag aldrig vill bli... Jag tror att man hindrar sig själv att släppa taget om barnen...
Det är ju lite så det är med min sambo och hans bröder... Skulle mamman få bestämma där skulle de äta middag ihop allesammans varje dag, göra varenda semester ihop osv osv...
Jag har lite ångest över hela grejen. Tycker det är skitjobbigt då jag inte vuxit upp på det viset.
Och nu vill jag inte ha tusen kommentarer om att jag dömer någon eller har förutfattade meningar... Detta är bara vad jag tror på! Vad ni tror på är er sak.....

Never ever igen!

Alltså... Jag visste inte att man kunde tänka så här mycket, gråta såna floder och fundera i dessa banor... Jag vet bara att jag gör aldrig om det, kommer aldrig fundera på det och inte råda någon annan att göra det heller... olch det värsta är att det inte ens dragit igång än... Helvetet är framför mig... Känns verkligen piss! Tack Izza och Sandra, ni är änglar....

Min andra blogg är borttagen... Fick en fråga i helgen om varför vissa personer inte är med i min plogg (denna alltså). Kunde ju inte direkt säga att jag har två och den ena är inte för vissas ögon att se... Så jag tar nu beslutet att ta bort den andra och nämna alla personer här istället...

Så Linnea och JOhan, nu kommer ni nog se era namn lite oftare ;-)

Tack för i helgen förresten, jag hade supermysigt!

Hittade den här bildeni mitt galleri på Helgon.net och var tvungen att lägga den här oxå. DOm är så sjukt söta ihop...

Eller dom var söta ihop...

Dino springer runt varje gång han har varit ute och gått och letar efter Musse så som han alltid gjort...

Måste åka till Gävle när Musse rotat sig så dom får träffas igen....

Musse har flyttat nu...

I förrgår ringde en tjej på min annons på blocket. Hon lät helt sjukt trevlig och jag fick ett jättebra intryck av hela samtalet. Så vi bestämde att dom skulle komma och träffa Musse redan dagen därpå. Igår alltså... Så dom tuffade hela vägen från Gävle för att se vårt charmtroll...
Och när dom klev innanför dörren var det som att gamla bekanta hittade varandra. Musse sökte sig till dom direkt och lämnade sedan inte deras knän. Jag har nog inte sett honom se så nöjd ut på länge vilket kändes jättebra.
När kattburen kom fram hoppade han in i den som om han varit van vid att åka bil varje dag... Och det är han vekrligen inte och han har aldrig hoppat in frivilligt i en bur överhuvudtaget...
Nu tyckte vi väldigt bra om familjen så det var inget bekymmer. Men även om vi inte hade gjort det så hade Musse redan valt dom och han måste ju få bestämma....
Så nu har han flyttat till en fin villa i Gävle med skogen runt hörnet...
Lycka till Musse med din nya familj så kanske vi ses om ett tag när vi är på road trip ;-)

Och kram på er alla i familjen Ojala...