Svårt beslut, men nödvändigt...

Jag och Stefan har aldrig varit ett tjafsande par... Vi har nästintill aldrig tjafsat alls... Fram tills nu... Nuförtiden tjafsar vi jämt, eller inte han, jag tjafsar med honom jämt...
Allt han gör är fel och det hän inte gör är ännu mera fel och gör han rätt (enligt mig) så finns det ändå något jag kan hacka på...
För ett par dagar sen började vi fundera på vad det kan bero på...
Jag har ju hela tiden velat skylla på at tjag är gravid, men shit vilken skitsnack...
Som de flesta vet har jag världens underbaraste vovve... En omplacering som jag fick hem i augusti förra året...
Hon omplacerades för att hon stressar upp sig när hon inte kommer i första rummet. När hennes förra matte blev gravid började hon klättra på väggarna för att hon kände av en förändring. Tyvärr smittar hennes stress och det är i den sitsen jag sitter i nu.
Hennes stress smittar av sig på mig och när jag är stressad blir jag lättretlig, tjurig och fruktansvärd. Det är inte sån jag är och inte heller vill vara.
Speciellt inte med ett barn i bilden. Barnet, jag och Stefan måste få komma i första rummet.
Så igår ringde jag upp hennes förra ägare och förklarade situationen. Dom kom ut och träffade oss och vi diskuterade igenom hur vi skulle göra och vad som är bäst för oss och Nikki.
Vi var överens om att ytterliggare en omplacerings-familj var inte aktuellt. Vi kan inte ha kvar henne och dom kan inte ta hem henne igen...
Så beslutet hamnar på att Nikita får somna in...
Min bebis kommer inte få bli gammal med mig utan får avsluta sitt liv pigg och glad med ett enbart lyckligt liv i bagaget... Det är ett beslut som jag inte är helt glad med men som är nödvändigt för att vår blivande familj ska kunna hålla ihop.
Det kommer inte bli bättre efter barnet är fött och det kommer inte bli bättre när jag blir större och större och inte kan träna henne som hon behöver för att må bra...
Hon har från dag 1 varit min bebis och hon kommer alltid vara min bebis...
Tyvärr kommer hon inte få träffa vår första riktiga bebis...