Jag vill och tänke rinte lägga mig i fast jag har fortfarande rätt att ha en åsikt (anser jag iallafall)...
Vänskap som man trott så stenhårt på och som man trodde verkligen stod på en stadig grund har helt plötsligt börja vingla... Grunden krakulerar och därmed rasar ju korthuset oxå..
Det är väl en del av livet antar jag men det gör mig fruktansvärt ledsen och orkeslös att ta itu med något alls...
Jag har öppnat upp mig och berättat om saker som jag skäms för och som jag tycker är rejält jäkla jobbiga, saker som ingen annan vet...
Och tillbaka får man ett krangligt förtroende... Det tog som en käftsmäll kan jag säga och det känns inte bra alls... Man kan fan bara lita på sig själv... Tragiskt men så är väl verkligeheten...
Tragisk!
17.05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar