...saker man alltid fönekat är ingen enkel grej... Det har jag fått veta i helgen... Saker som jag vuxit upp med och som ansett inte varit konstiga har nu fått en ny mening...
Helt plötlisgt står man själv, utan syskon eller föräldrar...
Med en väg framför som man inte vet hur den slutar eller vad som finns längs med den...
Jag vet inte ens om jag vill börja köra på den eller om jag vill vända tillbaka till vägen mot förnekelse...
Det är en väg jag känner till... Som känns trygg och bekant...
Ensamheten omsluter mig, och förmodligen kommer den äta ur mitt psyke närmaste tiden...
Jag kan inte tynga Stefan med detta och jag har ingen jag ens vill ta upp det med... Alla har nog med sina egna problem så Dino får bli min psykolog den här sommaren...
Och jag som verkligen hade sett fram emot en lycklig graviditet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar